Kastlösa elektriska

(Det här är alltså konst. Behöver du en elektriker så rekommenderar vi Peter Hasselbom)

Manufakturens praktik är ett handgripligt, rituellt och filosofiskt förhållningssätt till den materiella världen. Den är avgörande, eftersom vi har kroppar som är i den, och som är helt avhängiga av den. Med den materiella världen syftar vi i synnerhet på de delar av den som är skapade av människan, inklusive de immateriella delar som styr den, kultur och så vidare. Vi ägnar oss åt att flytta runt materia, slå sönder, lägga till, forcera, imitera, missförstå, missleda, frälsa och befria; material, tekniker, materialkulturella konnotationer, underförstådda strukturer och begrepp. Vi skapar gärna fniss och trevlig förvirring men det vi gör är i grunden frustrerat och nedlåtande. Praktiken är en handfast livshållning genom görande, som meningsskapande för oss, och som budskap, möjligen, genom förebild, om någon är intresserad – det är helt frivilligt.

Kastlösa elektriska företar sig ett fortlöpande konstruktivt obstruerande av ett stort antal konfliktfyllda förutsättningar kopplade till existensen/materian i mötet med artens inneboende egenskaper. Vi söker inte en lösning, utan ett meningsfullt förhållningssätt grundat på de föreliggande förutsättningarna, allt sammantaget, utan större hopp om nåd för någon inblandad.

Kastlösa elektriska arbetar inte med återbruk, fantasi eller påhittighet i största allmänhet. Begreppet återbruk har en starkt lösningsorienterad och moralisk konnotation osv... Det är inte detta vi sysslar med!

Kastlösa elektriska plockar upp folks skit efter dem, förvandlar det till guld och slänger det tillbaka i deras fejs.

Läste någonstans en analys av Pier Paolo Pasolinis film Medea (1969). Den beskriver Pasolinis vinkel av den klassiska berättelsen som en stark kritik av modernitetens förminskande avmystifiering av världen och existensen. Det gestaltas bland annat genom att Medea (Maria Callas) förlorar sin kontakt med det fysiska världsaltet, och därmed sina magiska förmågor, när hon lämnar sitt hemland Kolchis och följer med Jason och hans argonauter tillbaka till den då moderna världens centrum, antikens Grekland. Hon beklagar och begråter storslaget detta genom delar av filmen. Medea rasar omkring och ropar till gräset, stenarna, jorden och solen vars röster hon inte längre kan höra – hon är bestört över sin omgivnings ytlighet, stympad, isolerad och desorienterad.

Scenen som finns som stillbilder här i utställningen, är den där Medea, kringskuren och vansinnig, mitt i sin stora förtvivlan över Jasons svek, åter igen för första gången kan höra solens röst. Hennes rottrådar får nytt fäste, hon återfår sina övernaturliga krafter, och får man anta, sin egen existentiella gravitation och agens. Detta med ett antal sena aborter och stanken och knastret av brinnande människokött som resultat. En sublim atombombssvamp av kristalliserad frustration och smärta. Agerandet kan diskuteras, men vilken djävulskt storartad förlösning och existentiell konsekvens. Vi talar här om alienering.